Jag vet exakt hur jag kan få bort gårdagens dumma idiotiska mat och all panik; allt jag behöver göra är att gå ner till gymmet och träna ett slag. Dels mår jag bättre av det dels så vet jag att kroppen lättare tar hand om överskottet och förvandlar det till muskler osv. Men jag kan inte. Jag har varit helt paralyserad sen jag vaknade. Gick till pojkvännens rum och vägrade ta emot hans kramar, bara rullade ihop mig på hans säng och såg honom bli mer och mer frustrerad. Nu är jag tillbaka i mitt rum och kan inte göra nåt annat än att skriva här. Ikväll har jag lovat att gå ut med några vänner, mina bästa vänner i Australien men de har ingen aning om allt med maten. Och jag vill inte kan inte gå ut jag kan inte ens gå ut i korridoren till toaletten. Men jag kan inte förklara för dem och om jag bara säger nej jag vill inte så kommer de att kalla mig osocial och tråkig och jag bryter ihop av bara tanken på de orden. Jag är så fruktansvärt bräcklig just nu och jag hatar hatar jatar det.
Jag är verkligen inte hungrig idag och kan inte bestämma mig för om jag borde äta lite för att jämna ut igår eller om jag borde äta mycket så att förbränningen håller sig uppe. Blir väl något sorts mellanting, åt frukost vid tio men får panik vid tanken på att äta igen.
fredag 24 augusti 2007
torsdag 23 augusti 2007
ÄCKLIG
Äckliga äckliga äckliga jag började hetsäta såklart.
Jag hatar mig så jävla mycket just nu.
Men hejdade mig i alla fall. Gick till affären för att köpa + äta allt jag kunde komma över men sen kom jag på hur äckligt jag mår av det. Så jag köpte två frallor och viktväktarglass. Tyck inte att jag var så duktig nu för detta var efter att jag ätit massa havregryn i brist på annat. och dagen slutade på över 3500 kcal. ÄCKLIG
Jag hatar mig så jävla mycket just nu.
Men hejdade mig i alla fall. Gick till affären för att köpa + äta allt jag kunde komma över men sen kom jag på hur äckligt jag mår av det. Så jag köpte två frallor och viktväktarglass. Tyck inte att jag var så duktig nu för detta var efter att jag ätit massa havregryn i brist på annat. och dagen slutade på över 3500 kcal. ÄCKLIG
Ingenting
Bråkade med pojkvännen igår. Eller inte bråk men jag vet inte. Han blir extrem frustrerad när han inte kan hjälpa mig och jag blir arg och på defensiven. Till saken hör att han själv mår lite dåligt över hur han ser ut och blir påverkad när jag nojjar.
Det skrämde mig igår, att jag inte kunde tänka mig att sluta för hans skull. Eller, jag vill ju sluta jag vill vill vill. Men jag vill ner till mitt mål först, det jag har drömt om så länge jag kan inte ge upp nu.
Är fyra kilo ner viktigare än min kärlek?
Tydligen.
Det skrämde mig igår, att jag inte kunde tänka mig att sluta för hans skull. Eller, jag vill ju sluta jag vill vill vill. Men jag vill ner till mitt mål först, det jag har drömt om så länge jag kan inte ge upp nu.
Är fyra kilo ner viktigare än min kärlek?
Tydligen.
onsdag 22 augusti 2007
Men ta dig i kragen
Okej nu får jag sluta gnälla. Bra saker med idag:
Jag vaknade brevid pojkvännen.
Jag åt god frukost - älska frukost. Jag äter havregrynsgröt med kanel och en fjärdedels banan + havremjölk. Och grönt te. Jag är alltid svimfärdigt hungrig på morgonen och frukosten har ingen ångest alls, bara bäst.
Gick på min morgonföreläsning.
Såg till att äta ordentligt så jag orkade både min eftermiddagsföreläsning och att springa innan pilates.
Pilates gick väldigt bra för att vara första gången.
Pluggade sociologi.
Mailade mamma.
Åt middag trots att jag inte var så hungrig, pratade med J och S som alltid får mig att må bra.
Sitter här med min kvällsrutin - 1 LCM och en kopp kaffe. Ett litet bett på LCM, sen en klunk kaffe så munnen tvättas ren från det söta. På det sättet blir smaken lika stark för varje tugga och den räcker i evighet.
Är också stolt över att jag lyckas att ha en förpackning med LCMs i mitt rum utan att äta massa på en gång. Börjar få lite kontroll minsann, jag har alltid varit en sådan som ätit allting jag haft hemma bara för att det är där.
Jag vaknade brevid pojkvännen.
Jag åt god frukost - älska frukost. Jag äter havregrynsgröt med kanel och en fjärdedels banan + havremjölk. Och grönt te. Jag är alltid svimfärdigt hungrig på morgonen och frukosten har ingen ångest alls, bara bäst.
Gick på min morgonföreläsning.
Såg till att äta ordentligt så jag orkade både min eftermiddagsföreläsning och att springa innan pilates.
Pilates gick väldigt bra för att vara första gången.
Pluggade sociologi.
Mailade mamma.
Åt middag trots att jag inte var så hungrig, pratade med J och S som alltid får mig att må bra.
Sitter här med min kvällsrutin - 1 LCM och en kopp kaffe. Ett litet bett på LCM, sen en klunk kaffe så munnen tvättas ren från det söta. På det sättet blir smaken lika stark för varje tugga och den räcker i evighet.
Är också stolt över att jag lyckas att ha en förpackning med LCMs i mitt rum utan att äta massa på en gång. Börjar få lite kontroll minsann, jag har alltid varit en sådan som ätit allting jag haft hemma bara för att det är där.
Blabla
Jag känner att en hetsätning är på väg och jag hatar det. Bara två veckor och en dag sen min senaste, och blä. Inte att jag kommer att hetsäta idag eller så, men när jag helt plötsligt kommer på mig själv med att ägna en hel föreläsning åt att tänka på bröd då är tecknen där. Men jag vill verkligen inte, ska hålla emot allt jag kan.
Hetsätningar är det värsta som finns men det glömmer jag alltid mellan gångerna. Just nu verkar det så bäst att få glömma alla förbud och äta äta äta. Men när jag väl spricker och gör det så är det bara hets och ångest och sen extremt illamående som kan hålla i sig i dagar. Och så lovar lovar jag att inte göra det igen. Inga av de tips jag läser funkar, att bara unna sig det jag är sugen på i en liten mängd går inte för det är inte maten som är grejen. Det är att slippa alla förbuden för en liten stund.
Fast nu loggar jag allt jag äter på CalorieCounter och det kanske hjälper, kanske blir jag så äcklad av tanken att logga alla kalorier att jag inte äter dem. Hoppas.
Sitter annars och kämpar med mig själv för jag har 400 kalorier kvar idag och en del av mig säger ät dem nu då! och en större säger nej nej nej nej spara!
Hetsätningar är det värsta som finns men det glömmer jag alltid mellan gångerna. Just nu verkar det så bäst att få glömma alla förbud och äta äta äta. Men när jag väl spricker och gör det så är det bara hets och ångest och sen extremt illamående som kan hålla i sig i dagar. Och så lovar lovar jag att inte göra det igen. Inga av de tips jag läser funkar, att bara unna sig det jag är sugen på i en liten mängd går inte för det är inte maten som är grejen. Det är att slippa alla förbuden för en liten stund.
Fast nu loggar jag allt jag äter på CalorieCounter och det kanske hjälper, kanske blir jag så äcklad av tanken att logga alla kalorier att jag inte äter dem. Hoppas.
Sitter annars och kämpar med mig själv för jag har 400 kalorier kvar idag och en del av mig säger ät dem nu då! och en större säger nej nej nej nej spara!
tisdag 21 augusti 2007
Likajävladant
I julas vägde jag elva tolv kilo mer än nu. Jag tyckte sämre om mig själv, jag passade i större kläder.
Det är enda skillnaden. Ingen älskar mig mer nu.
Så varför är det så viktigt?
Det är enda skillnaden. Ingen älskar mig mer nu.
Så varför är det så viktigt?
måndag 20 augusti 2007
Keep on running - running scared.
Dag två har gått bättre. Åt lunch med pojkvännen som vi bestämt, sushi.
Idag har varit så bra, ätit när jag velat och därför kunnat tänka mycket mindre på det, och ändå inte för många kalorier. Tränade idag och det var så skönt att orka springa mycket mer än jag gjort på sista tiden.
En sak är jag dock livrädd för, att jag ska ha gått upp massa på söndag. Vet inte vad jag gör då, verkligen inte. Försöka hårdare och jag kväver mig själv i ångest, fortsätta äta och jag kväver mig i fett.
Idag har varit så bra, ätit när jag velat och därför kunnat tänka mycket mindre på det, och ändå inte för många kalorier. Tränade idag och det var så skönt att orka springa mycket mer än jag gjort på sista tiden.
En sak är jag dock livrädd för, att jag ska ha gått upp massa på söndag. Vet inte vad jag gör då, verkligen inte. Försöka hårdare och jag kväver mig själv i ångest, fortsätta äta och jag kväver mig i fett.
söndag 19 augusti 2007
Har jag rätt att få hjälp?
Jag har gått ner elva kilo, från ett BMI på 23.1 till ett på 19.5.
Jag har inte gått ner mer än ett kilo i veckan.
Jag har inte ätit mindre än 1000 kcal om dagen, oftast 1200.
Jag har inte tränat mer än 5 ggr i veckan.
Jag har hetsätit men inte mer än kanske 1 gång i månaden.
Jag har inte kräkts annat än när jag hetsätit.
Min målvikt ger mig ett BMI på 18.2 alltså inte farligt lågt
Jag hatar hur jag ser ut och att andra ser mitt fett.
Jag tänker på min vikt, träning och mat 24/7
Det känns inte som att jag har en ätstörning, alla som har det har det ju tusen ggr värre. Så hur ska jag våga be om hjälp?
Jag har inte gått ner mer än ett kilo i veckan.
Jag har inte ätit mindre än 1000 kcal om dagen, oftast 1200.
Jag har inte tränat mer än 5 ggr i veckan.
Jag har hetsätit men inte mer än kanske 1 gång i månaden.
Jag har inte kräkts annat än när jag hetsätit.
Min målvikt ger mig ett BMI på 18.2 alltså inte farligt lågt
Jag hatar hur jag ser ut och att andra ser mitt fett.
Jag tänker på min vikt, träning och mat 24/7
Det känns inte som att jag har en ätstörning, alla som har det har det ju tusen ggr värre. Så hur ska jag våga be om hjälp?
Dag 1
Igår mejlade jag varenda vän borta i Sverige som kunde tänkas hjälpa och nu sitter jag med massa fina vackra omtänksamma svar.
Dag ett av att äta mer har väl gått sådär. tycker att jag ätit när jag varit hungrig men är bara uppe i 1000 kcal. Fast min tanke är att det är bättre att inte stressa fram något eftersom risken är bara att jag får fetpanik igen.
Mina mål:
äta 1500 kcal om dagen
träna (3 styrka + 1 pilates + 3 kondition) i veckan
Bara väga mig och mäta mig på söndagar
LIVRÄDD
Tänk om jag går upp massa av det här?
Dag ett av att äta mer har väl gått sådär. tycker att jag ätit när jag varit hungrig men är bara uppe i 1000 kcal. Fast min tanke är att det är bättre att inte stressa fram något eftersom risken är bara att jag får fetpanik igen.
Mina mål:
äta 1500 kcal om dagen
träna (3 styrka + 1 pilates + 3 kondition) i veckan
Bara väga mig och mäta mig på söndagar
LIVRÄDD
Tänk om jag går upp massa av det här?
lördag 18 augusti 2007
Jag vill inte leva så här längre.
Dagen spenderades på golvet. Jag stirrade i taket och drack cola light.
Jag orkar inte ha det så här längre. Det är inget liv.
Jag trodde att jag hade kontroll på det, att det var en viktig del av mitt liv att gå ner i vikt men att annat var viktigare. Men den senaste veckan då jag inte gått ner ett skit har jag märkt hur extremt mycket det påverkar mig. Alla dessa rigorösa kontroller.
Så för första gången bad jag pojkvännen om hjälp och han fanns där för mig. Jag ska börja äta mer, 1500 kcal om dagen. Och jag ska äta ett mål tillsammans med honom varje dag och en gång i veckan ska han laga åt mig. Jag vill inte gå upp i vikt, jag vill fortfarande ner och gud vet om det kommer att gå att förena dessa två med att må bra men jag ska försöka. Jag vill inte låta det ta över mitt liv.
Till middag idag åt jag en halv portion pasta som han lagat åt mig och ja det är en stor sak för mig.
Jag orkar inte ha det så här längre. Det är inget liv.
Jag trodde att jag hade kontroll på det, att det var en viktig del av mitt liv att gå ner i vikt men att annat var viktigare. Men den senaste veckan då jag inte gått ner ett skit har jag märkt hur extremt mycket det påverkar mig. Alla dessa rigorösa kontroller.
Så för första gången bad jag pojkvännen om hjälp och han fanns där för mig. Jag ska börja äta mer, 1500 kcal om dagen. Och jag ska äta ett mål tillsammans med honom varje dag och en gång i veckan ska han laga åt mig. Jag vill inte gå upp i vikt, jag vill fortfarande ner och gud vet om det kommer att gå att förena dessa två med att må bra men jag ska försöka. Jag vill inte låta det ta över mitt liv.
Till middag idag åt jag en halv portion pasta som han lagat åt mig och ja det är en stor sak för mig.
Platå
JAG GÅR INTE NER I VIKT
Hatar hatar för jag äter max 1200 kcal och tränar fem ggr i veckan. Jag är rädd att det beror på att min kropp har kommit in svältläge. Och sättet att bryta det är att äta mer. Men jag vågar inte jag kan inte jag KAN INTE.
Tycker också att det verkar som att jag väger mer dagen efter jag har styrketränat. Är det över huvudtaget möjligt? Eller är jag bara tjock hela tiden?
Hatar hatar för jag äter max 1200 kcal och tränar fem ggr i veckan. Jag är rädd att det beror på att min kropp har kommit in svältläge. Och sättet att bryta det är att äta mer. Men jag vågar inte jag kan inte jag KAN INTE.
Tycker också att det verkar som att jag väger mer dagen efter jag har styrketränat. Är det över huvudtaget möjligt? Eller är jag bara tjock hela tiden?
torsdag 16 augusti 2007
onsdag 15 augusti 2007
tisdag 14 augusti 2007
Det här med koncentration
Jag säger till mig själv varje kväll: nu ska jag plugga.
Jag säger till vännerna: stör mig inte jag ska plugga.
Jag säger till pojkvännen: jag kommer om några timmar, ska plugga först.
Sen sitter jag framför datorn och letar upp nya kalorivärden. För kanske de gamla är för höga.
Jag säger till vännerna: stör mig inte jag ska plugga.
Jag säger till pojkvännen: jag kommer om några timmar, ska plugga först.
Sen sitter jag framför datorn och letar upp nya kalorivärden. För kanske de gamla är för höga.
måndag 13 augusti 2007
Alla säger det så ofta så ofta men det tål att sägas igen: det finns lika många skäl till att folk får ätstörningar som det finns drabbade.
Jag läser varenda biografi om ätstörningar jag kan komma över av något morbit skäl och nästan alla säger att det är för att de vill förtrycka puberteten och dylikt. Fine fine, men så var det inte för mig. Kan väl lika gärna dra hela historien.
Var alltid lite rund som liten, inte överviktigt men ni vet hur små barn antingen är sjukt smala eller lite rundare? Jag var en av de rundare. Jag var alltid i botten när vi gjorde pyramider på skolgården. Har ingen aning om jag påverkades av det eller tänkte på det, nu minns jag som att jag gjorde det men vem vet om det är efterkonstruktioner eller inte. Mamma har alltid kämpat med sin vikt så en del har jag väl ärvt det.
Min pappa dog när jag var elva. Mamma gick in i en ganska så förståelig depression efter det och när hon vaknade upp ett år senare blev ett av tillfrisknings-stegen att gå ner i vikt. Hey säkert bra för henne och så men jag kan fortfarande inte förlåta att hon lät sin 12åriga dotter följa med. Hon sa att jag borde gå ner i vikt, hon föreslog fruktbantning och att jag skulle äta pulverdieter med henne.
Jag var tolv år gammal och inte tjock. Och det spelar ingen roll om jag varit tjock för så gör man inte, man ändrar i tysthet på recepten och slutar köpa hem godis. Man låter inte sin dotter äta bara frukt i två veckor. Redan där kan jag se att jag och mat inte hade världens bästa förhållande, jag blev stressad och ville gå ner mer och mer och åt bara melon och äpple efter ett tag.
Jag åt normalt i flera år efter det men jag var extremt självmedveten och hatade hur jag såg ut. Som femtonåring var jag ett klassiskt fall av tonårsdepression och hade knappt några vänner i min klass. Ett sätt att hantera detta blev att sluta äta lunch och frukost. Det låter väl ytligt och hemskt men det var för att folk skulle reagera, för att mina kompisar skulle se mig. Tycker ni att det är ytligt och löjligt? Well det var inte lätt och jag var hungrig som fan, så tror ni att jag hade gjort det om jag inte var desperat?
Hur som fick jag fantastisk hjälp av vänner och saker blev bättre även om jag fortfarande hatade hur jag såg ut. Sen i tvåan på gymnasiet gick saker åt helvete. Jag vet inte varför för allt var på ytan fantastiskt, jag hade massor av vänner, skolan gick bra etc. Men jag slutade äta, överlevde på cola light och knäckebröd i dagar och bröt det me extrem hetsätning som jag spydde upp om jag kunde. Rasade i vikt och fick kommentarer. Jag skulle inte kalla mig anorektisk eller bulimisk för så allvarligt blev det aldrig. Jag hade en del att ta av och min vikt gick aldrig under BMI på 20. Men saker är inte bara siffror, jag var sjuk.
tack vare väldigt myckey hjälp ifrån folk insåg jag hur sorgligt mitt liv var. Jag orkade inte med skolan eller vänner, allt jag såg var kaloritabeller. Så jag slutade och det var så jävla svårt men jag slutade. Och föll igen och slutade och föll igen och slutade och så vidare och vidare.
Så kom jag hit. Till Australien. Det skulle bli ett steg bort från allt vad matångest heter. Jag tror inte det lyckades. Jag väger mindre nu än jag någonsin gjorde förut. Inte underviktig alls och jag tror att jag kan stoppa vid min målvikt. Jag hoppas vid gud att jag kan det, även om jag märkt att jag börjat skjuta lite på den nu när jag närmar mig. Fem kilo kvar.
Jag läser varenda biografi om ätstörningar jag kan komma över av något morbit skäl och nästan alla säger att det är för att de vill förtrycka puberteten och dylikt. Fine fine, men så var det inte för mig. Kan väl lika gärna dra hela historien.
Var alltid lite rund som liten, inte överviktigt men ni vet hur små barn antingen är sjukt smala eller lite rundare? Jag var en av de rundare. Jag var alltid i botten när vi gjorde pyramider på skolgården. Har ingen aning om jag påverkades av det eller tänkte på det, nu minns jag som att jag gjorde det men vem vet om det är efterkonstruktioner eller inte. Mamma har alltid kämpat med sin vikt så en del har jag väl ärvt det.
Min pappa dog när jag var elva. Mamma gick in i en ganska så förståelig depression efter det och när hon vaknade upp ett år senare blev ett av tillfrisknings-stegen att gå ner i vikt. Hey säkert bra för henne och så men jag kan fortfarande inte förlåta att hon lät sin 12åriga dotter följa med. Hon sa att jag borde gå ner i vikt, hon föreslog fruktbantning och att jag skulle äta pulverdieter med henne.
Jag var tolv år gammal och inte tjock. Och det spelar ingen roll om jag varit tjock för så gör man inte, man ändrar i tysthet på recepten och slutar köpa hem godis. Man låter inte sin dotter äta bara frukt i två veckor. Redan där kan jag se att jag och mat inte hade världens bästa förhållande, jag blev stressad och ville gå ner mer och mer och åt bara melon och äpple efter ett tag.
Jag åt normalt i flera år efter det men jag var extremt självmedveten och hatade hur jag såg ut. Som femtonåring var jag ett klassiskt fall av tonårsdepression och hade knappt några vänner i min klass. Ett sätt att hantera detta blev att sluta äta lunch och frukost. Det låter väl ytligt och hemskt men det var för att folk skulle reagera, för att mina kompisar skulle se mig. Tycker ni att det är ytligt och löjligt? Well det var inte lätt och jag var hungrig som fan, så tror ni att jag hade gjort det om jag inte var desperat?
Hur som fick jag fantastisk hjälp av vänner och saker blev bättre även om jag fortfarande hatade hur jag såg ut. Sen i tvåan på gymnasiet gick saker åt helvete. Jag vet inte varför för allt var på ytan fantastiskt, jag hade massor av vänner, skolan gick bra etc. Men jag slutade äta, överlevde på cola light och knäckebröd i dagar och bröt det me extrem hetsätning som jag spydde upp om jag kunde. Rasade i vikt och fick kommentarer. Jag skulle inte kalla mig anorektisk eller bulimisk för så allvarligt blev det aldrig. Jag hade en del att ta av och min vikt gick aldrig under BMI på 20. Men saker är inte bara siffror, jag var sjuk.
tack vare väldigt myckey hjälp ifrån folk insåg jag hur sorgligt mitt liv var. Jag orkade inte med skolan eller vänner, allt jag såg var kaloritabeller. Så jag slutade och det var så jävla svårt men jag slutade. Och föll igen och slutade och föll igen och slutade och så vidare och vidare.
Så kom jag hit. Till Australien. Det skulle bli ett steg bort från allt vad matångest heter. Jag tror inte det lyckades. Jag väger mindre nu än jag någonsin gjorde förut. Inte underviktig alls och jag tror att jag kan stoppa vid min målvikt. Jag hoppas vid gud att jag kan det, även om jag märkt att jag börjat skjuta lite på den nu när jag närmar mig. Fem kilo kvar.
Det kallas kärlek
När jag var 18 år och okysst tänkte jag att det nog inte skulle vara så hemskt att bli våldtagen, för då visste jag ju i alla fall att någon ville ha mig.
Aldrig att jag skulle erkänna för någon, jag ljög om att ha haft sex så självklart också om att kyssas. Hade en extremt invecklad historia om någon skulle fråga. Ingen ingen visste även om mina närmaste vänner kanske anade. Att vara arton år och inte ha kysst någon är nåt som händer feta fula nördar i amerikanska komedier, inte mig. Nu kan jag se hur det var helt möjligt, till och med troligt. Jag hatade högstadiet, hade vänner men inte många och föredrog att gömma mig framför att misslyckas. På gymnasiet hade jag många vänner både i och utanför skolan men jag gick inte ut så mycket och så fort någon visade intresse för mig fick jag panik och sprang iväg.
Min oskuld förlorade jag i panik och fylla på Hultsfred och det var skit men det var i alla fall över. Min första kyss hände ett halvår tidigare och jag var full då med. Sakerna andra pratar om som en värdefull gåva att ge till den rätte var för mig kladdiga etiketter som måste bort bort bort. Efter det gick saker mycket bättre, antagligen för att mitt självförtroende steg.
Jag ångrar det inte alls, idag är jag tjugo och inne på mitt andra förhållande - vi firar fem månader i morgon. Han är aussie och följer förhoppningsvis med mig till sverige i vår. Någon älskar mig tillräckligt mycket för att flytta till andra sidan jorden för mig. Han gör allting rätt, det blir nästan löjligt ibland och jag kan fortfarande inte ta in att jag har någon så jävla underbar. Idag kan jag tänka att såklart folk vill ha mig, såklart jag kan hitta folk att strula med om jag vill det. Jag blir inte längre förvånad när killar raggar på mig både ute på klubbar och på andra ställen. Jag skäms inte längre för att jag var okysst så länge, jag vet att det inte var för att jag var äcklig. Och ju öppnare jag är med det desto fler andra erkänner att de också var ganska sena. En av mina bästa vänner här är 18 och okysst och ingen skulle tro det om de såg henne.
Det är nästan lustigt att se tillbaka på ett av de största ångestsakerna i mitt liv och nu bara kunna rycka på axlarna åt det. En dag önskar jag att jag kan göra detsamma med mat och kroppsångesten.
Aldrig att jag skulle erkänna för någon, jag ljög om att ha haft sex så självklart också om att kyssas. Hade en extremt invecklad historia om någon skulle fråga. Ingen ingen visste även om mina närmaste vänner kanske anade. Att vara arton år och inte ha kysst någon är nåt som händer feta fula nördar i amerikanska komedier, inte mig. Nu kan jag se hur det var helt möjligt, till och med troligt. Jag hatade högstadiet, hade vänner men inte många och föredrog att gömma mig framför att misslyckas. På gymnasiet hade jag många vänner både i och utanför skolan men jag gick inte ut så mycket och så fort någon visade intresse för mig fick jag panik och sprang iväg.
Min oskuld förlorade jag i panik och fylla på Hultsfred och det var skit men det var i alla fall över. Min första kyss hände ett halvår tidigare och jag var full då med. Sakerna andra pratar om som en värdefull gåva att ge till den rätte var för mig kladdiga etiketter som måste bort bort bort. Efter det gick saker mycket bättre, antagligen för att mitt självförtroende steg.
Jag ångrar det inte alls, idag är jag tjugo och inne på mitt andra förhållande - vi firar fem månader i morgon. Han är aussie och följer förhoppningsvis med mig till sverige i vår. Någon älskar mig tillräckligt mycket för att flytta till andra sidan jorden för mig. Han gör allting rätt, det blir nästan löjligt ibland och jag kan fortfarande inte ta in att jag har någon så jävla underbar. Idag kan jag tänka att såklart folk vill ha mig, såklart jag kan hitta folk att strula med om jag vill det. Jag blir inte längre förvånad när killar raggar på mig både ute på klubbar och på andra ställen. Jag skäms inte längre för att jag var okysst så länge, jag vet att det inte var för att jag var äcklig. Och ju öppnare jag är med det desto fler andra erkänner att de också var ganska sena. En av mina bästa vänner här är 18 och okysst och ingen skulle tro det om de såg henne.
Det är nästan lustigt att se tillbaka på ett av de största ångestsakerna i mitt liv och nu bara kunna rycka på axlarna åt det. En dag önskar jag att jag kan göra detsamma med mat och kroppsångesten.
CocaCola Veins
Jag har 54 burkar med cola light i mitt rum.
När jag handlade mat i fredags såg jag att Safeway sålde 30pack med cola light för 12.50, ungefär 75 kronor. Eftersom jag varken har körkort eller bil och inte kände för att bära det hela vägen hem smsade jag pojkvännen och frågade om han skulle förbi och kunde köpa åt mig. Det skulle han inte så i lördags bad jag en bilburen vän att köra mig så jag fick min älskade aspartamdryck. Igår kväll kom pojkvännen in i mitt rum, kastade en blick på mitt golv där 30packet stod. "oh you must be shitting me"
Han hade tydligen tvingat sin kompis att köpa åt mig också. Så nu har jag 54 burkar.
Måste räcka ett tag, har redan gränsen en per dag men funderar på att dra ner till fyra i veckan. Vet inte vad jag tror om alla aspartamvarningar men en om dagen kan inte vara bra.
Men ärligt, i valet mellan att få cancer och att vara tjock väljer jag cancer. Varje gång.
När jag handlade mat i fredags såg jag att Safeway sålde 30pack med cola light för 12.50, ungefär 75 kronor. Eftersom jag varken har körkort eller bil och inte kände för att bära det hela vägen hem smsade jag pojkvännen och frågade om han skulle förbi och kunde köpa åt mig. Det skulle han inte så i lördags bad jag en bilburen vän att köra mig så jag fick min älskade aspartamdryck. Igår kväll kom pojkvännen in i mitt rum, kastade en blick på mitt golv där 30packet stod. "oh you must be shitting me"
Han hade tydligen tvingat sin kompis att köpa åt mig också. Så nu har jag 54 burkar.
Måste räcka ett tag, har redan gränsen en per dag men funderar på att dra ner till fyra i veckan. Vet inte vad jag tror om alla aspartamvarningar men en om dagen kan inte vara bra.
Men ärligt, i valet mellan att få cancer och att vara tjock väljer jag cancer. Varje gång.
lördag 11 augusti 2007
Kaleidoskop
Jag har en extremt dålig ovana jag måste bli av med. Varje gång jag är ledsen, som idag när jag spenderade en halvtimme med att ligga och kvida på mattan i mitt rum, så är min första tanke "I hate my life." Och nej jag menar inte ovanan att tänka på engelska för det gör jag alltid utan ovanan att hata mitt liv. En rest från vidrigheten att vara 16.
Sanningen är att jag hatar inte alls mitt liv. Jag är i Australien, jag har människor som älskar mig både här och i Sverige, jag pluggar och det går bra. Jag har en fantastisk pojkvän och en fantastisk familj, jag är inte fattig och frisk och allting. Men perspektiven vrids alltid åt helvete och så ligger jag där och vrålar in i kudden för att vågen inte visar neråt som den ska.
I hate my life.
Sanningen är att jag hatar inte alls mitt liv. Jag är i Australien, jag har människor som älskar mig både här och i Sverige, jag pluggar och det går bra. Jag har en fantastisk pojkvän och en fantastisk familj, jag är inte fattig och frisk och allting. Men perspektiven vrids alltid åt helvete och så ligger jag där och vrålar in i kudden för att vågen inte visar neråt som den ska.
I hate my life.
Glitteraffärer
Det finns inget som gör mig lyckligare än alla discount-stores man kan hitta överallt i Melbourne. Alla olika men lika, drivna av små kvinnor med bruten engelska som är mycket mer intresserade av att prata med varandra än att betjäna kunder. Affärerna är små och fyllda av alla dessa extremt onödiga saker; plastgirlanger i form av solrosor, porslinkatter med ljuslyktor och glitter på varenda sak man kan tänka sig. Skit som går sönder efter två sekunder är ett sätt att beskriva det, men det finns något så vackert i det hela.
Affärerna är äkta på samma sätt som en färgglad Bollywood film är mycket verkligare än en romantisk amerikansk komedi - verklig för sin ogenerade falskhet. Mina vänner skrattar varje åt mig för att jag inte kan gå förbi en av dessa affärer utan att ägna en halvtimme åt allt neonfärgat glitter. Men det finns inget som gör mig lyckligare.
Affärerna är äkta på samma sätt som en färgglad Bollywood film är mycket verkligare än en romantisk amerikansk komedi - verklig för sin ogenerade falskhet. Mina vänner skrattar varje åt mig för att jag inte kan gå förbi en av dessa affärer utan att ägna en halvtimme åt allt neonfärgat glitter. Men det finns inget som gör mig lyckligare.
AFL
Idag min Australiensiska vän med mig och min bästa svenska vän här till MCG för att se en Australiensisk Fotbollsmatch. Första gången jag hörde om footy frågade jag om det var samma som Amerikansk fotboll, och jag tror aldrig att jag har sett australiensare så förolämpade. Fast vid första anblicken är de lika, liknande boll och mycket mera användning av händer än fötter.
Det var svinkallt att sitta på utomhusarenan i två timmar, även om vintern här inte på något sätt motsvarar den i Sverige så blir det ganska kallt ibland. Men kul var det.
Sen vandring genom Melbourne centrum och middag på en av alla underbara billiga sushiresturanger som finns överallt. Vissa fnyser åt asien-invationen här men jag älskar alla resturanger och affärer den för med sig.
Det var svinkallt att sitta på utomhusarenan i två timmar, även om vintern här inte på något sätt motsvarar den i Sverige så blir det ganska kallt ibland. Men kul var det.
Sen vandring genom Melbourne centrum och middag på en av alla underbara billiga sushiresturanger som finns överallt. Vissa fnyser åt asien-invationen här men jag älskar alla resturanger och affärer den för med sig.
torsdag 9 augusti 2007
LCMs
Kellog's LCM-bars måste vara det bästa som uppfunnits. Tror inte att de finns i Sverige tyvärr. sjukt goda och bara 93 kcal. Läste innehållsförteckningen ettusen ggr när jag smakat dem för nåt så gott kan bara inte vara tillåtet. Känns fortfarande lite dåligt för mina 1200 kcal om dagen borde användas på näringsriktiga saker. Men jag kan inte låta bli, och tillåter mig fyra i veckan.
Annars har humöret varit totalnere sen hetsätningen i tisdags. Och vilken hetsätning; 300 g choklad, en chokladmuffins, typ en halv limpa med smör och en foccacia. Allt under en dag och jag har mått illa sen dess. Vågar inte väga mig, dels känns det inte som att kroppen har stabiliserat sig och dels är jag rädd för att jag ska få fullständig panik om jag har gått upp massa. Vilket väl är löjligt för det finns bara en väg att gå, oavsett vad jag väger nu. Att ta i hårdare och äta mindre är inte ett alternativ oavsett hur lätt det är för jag tänker inte hamna i det igen. Ta i hårdare med träningen kan jag iof, har varit sjuk och dålig med det. Anmält mig till pilates en gång i veckan, sen blir det tre styrketräningar i veckan och tre konditionsblock på minst en halvtimme, en av dem minst en timme. Borde gå bra.
Annars har humöret varit totalnere sen hetsätningen i tisdags. Och vilken hetsätning; 300 g choklad, en chokladmuffins, typ en halv limpa med smör och en foccacia. Allt under en dag och jag har mått illa sen dess. Vågar inte väga mig, dels känns det inte som att kroppen har stabiliserat sig och dels är jag rädd för att jag ska få fullständig panik om jag har gått upp massa. Vilket väl är löjligt för det finns bara en väg att gå, oavsett vad jag väger nu. Att ta i hårdare och äta mindre är inte ett alternativ oavsett hur lätt det är för jag tänker inte hamna i det igen. Ta i hårdare med träningen kan jag iof, har varit sjuk och dålig med det. Anmält mig till pilates en gång i veckan, sen blir det tre styrketräningar i veckan och tre konditionsblock på minst en halvtimme, en av dem minst en timme. Borde gå bra.
onsdag 8 augusti 2007
Nicole, Kate och MK&A ska dö
Varför kan jag inte öppna en tidning, blogg etc etc utan att läsa om Nicole Richie eller se en bild av Mary-Kate och Ashley Olsen i nya blablabla kläder? Eller för att variera det lite, Kate Moss eller Misha Barton. Snälla.
Mode är jätteintressant, men det måste innehålla någon slags individualitet. För övrigt är deras klädstilar fula som fan.
Australiensiska Cosmopolitan uppmanar mig att använda grått nagellack för det kommer att bli hett i januari.
Mode är jätteintressant, men det måste innehålla någon slags individualitet. För övrigt är deras klädstilar fula som fan.
Australiensiska Cosmopolitan uppmanar mig att använda grått nagellack för det kommer att bli hett i januari.
tisdag 7 augusti 2007
MatMatMatMat
Idag gick åt helvete. Åt helvete
Varför gör jag såhär? Äter tills jag bara kan ligga på rygg och flämta för att jag mår så illa. Vill spy så fruktansvärt mycket men det går inte för hej vi delar toaletter här va och jag får redan kommentarer om min viktnedgång.
ÄCKLKIG ÄCKLIG ÄCKLIG
Jag visste att det var på väg, när man ägnar en hel Comedy Night åt att tänka på bröd är någonting på tok. Tre veckor sen senast och det gör det ju ändå ganska bra men NEJ. Varför kan jag inte bara minnas hur äckligt jag mår efter ett tag. Och hur äcklig jag känner mig när jag bara inte kan sluta äta. Kommer inte att ha gått ner ett kilo tills på söndag.
ÄCKLIG
Varför gör jag såhär? Äter tills jag bara kan ligga på rygg och flämta för att jag mår så illa. Vill spy så fruktansvärt mycket men det går inte för hej vi delar toaletter här va och jag får redan kommentarer om min viktnedgång.
ÄCKLKIG ÄCKLIG ÄCKLIG
Jag visste att det var på väg, när man ägnar en hel Comedy Night åt att tänka på bröd är någonting på tok. Tre veckor sen senast och det gör det ju ändå ganska bra men NEJ. Varför kan jag inte bara minnas hur äckligt jag mår efter ett tag. Och hur äcklig jag känner mig när jag bara inte kan sluta äta. Kommer inte att ha gått ner ett kilo tills på söndag.
ÄCKLIG
söndag 5 augusti 2007
Hans Höghet
Idag ska jag vara jobbigt produktiv. Jag har läst all politik, lagat frukost och lunch, vägt mig och dansat runt lite, pratat med folk, tagit hand om pojkvännen som igår kväll avbröt mitt Weeds-maraton med att komma in hög och glad, gömma sig under skrivbordet och fråga om jag ville ha sex med honom. Insåg först nu det passande i att jag tittade på just weeds.
Hur som avbryts produktiviteten för ett tag för nu ska jag titta mer Weeds.
Ikväll blir det Melbourne International Film Festival. Farväl Falkenberg.
Haha.
Hur som avbryts produktiviteten för ett tag för nu ska jag titta mer Weeds.
Ikväll blir det Melbourne International Film Festival. Farväl Falkenberg.
Haha.
lördag 4 augusti 2007
Jag Hjärta Litteratur
Försökte plugga politik men förstod ingenting och matångesten satt under huden. Innan jag han tänka sprang jag ut ur mitt rum och ner för trappan, över campus och in på biblioteket. Där gick jag med andan i halsen tills jag hittade E.E Cummings collected poems. Sen gömde jag mig på toaletten, läste tyst och var lycklig.
Jag har aldrig läst Cummings förut, förutom dikten som är med i In Her Shoes.
Jag är konstig ibland men det skiter jag i för nu har jag lyckofjärilar i magen och jag kan forfarande inte plugga men spelar ingen roll.
O the sun comes up-up-up in the opening
sky(the all the
any merry every pretty each
bird sings birds sing
gay-be-gay because today's today)the
romp cries i and the me purrs
you and the gentle
who-horns says-does moo-woo
(the prance with the
three white its stimpsstamps)
the grintgrunt wugglewiggle
champychumpchomps yes
the speckled strut begins to scretch and
scratch-scrutch
and scritch(while
the no-she-yes-he fluffies tittle
tattle did-he-does-she)& the
ree ray roh
rowster shouts
rawrOO
Jag har aldrig läst Cummings förut, förutom dikten som är med i In Her Shoes.
Jag är konstig ibland men det skiter jag i för nu har jag lyckofjärilar i magen och jag kan forfarande inte plugga men spelar ingen roll.
O the sun comes up-up-up in the opening
sky(the all the
any merry every pretty each
bird sings birds sing
gay-be-gay because today's today)the
romp cries i and the me purrs
you and the gentle
who-horns says-does moo-woo
(the prance with the
three white its stimpsstamps)
the grintgrunt wugglewiggle
champychumpchomps yes
the speckled strut begins to scretch and
scratch-scrutch
and scritch(while
the no-she-yes-he fluffies tittle
tattle did-he-does-she)& the
ree ray roh
rowster shouts
rawrOO
Ner ner ner
Jag berättade allt jag kunde för pojkvännen igår och jag ska ska ska äta för hans skull. Den här veckan har varit hemsk, i vanliga fall äter jag typ 1200 kcal per dag och tränar och så. Men nu har jag varit sjuk och inte kunnat träna och inte varit hungrig vilket lett till att jag ätit typ hälften av det vanliga vilket såklart lett till att jag inte blir frisk. Tänka sig.
Veckan har också lett till att jag har varit helt innesluten i mig själv och helt omöjlig att få kontakt med. Vilket inte är det bästa förhållandet för pojkvännen och mig. Så idag var det hårda tag; upp till 1200 kcal igen.
Och det går inte.
För bara en vecka sen var 1200 svårt att begränsa mig till, nu är det svårt att äta så mycket. Det gör mig livrädd.
Veckan har också lett till att jag har varit helt innesluten i mig själv och helt omöjlig att få kontakt med. Vilket inte är det bästa förhållandet för pojkvännen och mig. Så idag var det hårda tag; upp till 1200 kcal igen.
Och det går inte.
För bara en vecka sen var 1200 svårt att begränsa mig till, nu är det svårt att äta så mycket. Det gör mig livrädd.
fredag 3 augusti 2007
torsdag 2 augusti 2007
TjatTjatTjat
Var högt uppe bland molnen efter min engelskalektion, och självklart måste det komma en krasch. Som ledde till bråk med pojkvännen, eller inte bråk egentligen utan bara allmän frustration.
Han ledsen och stressad över tusen små saker och över oss, jag frusen innuti av ångest och kunde inte nå honom alls. Så nu har jag antagligen sårat det bästa jag har, och det över inget jävla ting. Varit sjuk och knappt ätit alls, 600 - 700 kcal per dag och det är fel fel fel jag vet det men när inte hungern finns där och pressar mig så kan jag inte äta mer. Har gått ner ett kilo de två senaste dagarna och NEJ inte mer än ett kilo i veckan för då är det inte vanlig hälsosam viktminskning mera då är det muskelförbrännande skit.
JAG HATAR DET HÄR JAG ORKAR INTE MER
åtta år av matångest, sen mammas kommentarer om hur tolvårig-jag var tjock har det aldrig lämnat mig och jag orkar inte mer. Det förstör ju bara allt. Men jag kan inte släppa det.
Han ledsen och stressad över tusen små saker och över oss, jag frusen innuti av ångest och kunde inte nå honom alls. Så nu har jag antagligen sårat det bästa jag har, och det över inget jävla ting. Varit sjuk och knappt ätit alls, 600 - 700 kcal per dag och det är fel fel fel jag vet det men när inte hungern finns där och pressar mig så kan jag inte äta mer. Har gått ner ett kilo de två senaste dagarna och NEJ inte mer än ett kilo i veckan för då är det inte vanlig hälsosam viktminskning mera då är det muskelförbrännande skit.
JAG HATAR DET HÄR JAG ORKAR INTE MER
åtta år av matångest, sen mammas kommentarer om hur tolvårig-jag var tjock har det aldrig lämnat mig och jag orkar inte mer. Det förstör ju bara allt. Men jag kan inte släppa det.
Skrivarklåda
Första workshopen i min engelskakurs. Nervös så det finns inte för alla andra har ju engelska som förstaspråk och här kommer jag och stammar med min svenskbrytning.
Men skriva skriva skriva. Hela förra halvåret hade jag skrivartorka, brev hem och dagbok full av vikttabeller var det enda jag fick ur mig. Ett halvår utan att skriva - jag trodde inte att det ens gick.
Att få ur sig alla känslor, att skriva i timmar uppfylld av koffein med värkande ögon framför dataskärmen och orden kan bara inte komma fort nog. Skriva skriva skriva.
Men skriva skriva skriva. Hela förra halvåret hade jag skrivartorka, brev hem och dagbok full av vikttabeller var det enda jag fick ur mig. Ett halvår utan att skriva - jag trodde inte att det ens gick.
Att få ur sig alla känslor, att skriva i timmar uppfylld av koffein med värkande ögon framför dataskärmen och orden kan bara inte komma fort nog. Skriva skriva skriva.
onsdag 1 augusti 2007
Låst
Dörren är låst.
America's next top model Cycle 8 på datorn och jag halvligger på sängen. Tutorial vid två - jag gick inte. Lecture vid tre - jag gick inte.
Officiell ursäkt: jag är sjuk men jag vet ju att jag hade kunnat gå. Speciell för att det jag gjorde istället var att vandra tre kilometer till närmaste mataffär och handla för veckan. Orkar man det orkar man skola.
I och för sig hade jag ingen mat alls hemma så det var ganska nödvändigt att handla, men det hade jag kunnat göra efteråt. Pojkvännen erbjöd sig att följa med och det är ju därför, inte för sjukdom och inte för leda över skolan som jag gick nu, när jag vet att han inte kunde följa med.
Orkar inte ha åskådare till mina noggranna granskningar av kaloritabeller och tvekande i oändlighet över vad jag får köpa.
Hellre går jag ensam och gör honom ledsen.
Varit sjuk och inte hungrig alls så jag har nästan alla av mina dagliga 1200 kcal kvar vilket ledde till att jag köpte viktväktar dessert och det är den jag äter nu och det är därför dörren är låst.
America's next top model Cycle 8 på datorn och jag halvligger på sängen. Tutorial vid två - jag gick inte. Lecture vid tre - jag gick inte.
Officiell ursäkt: jag är sjuk men jag vet ju att jag hade kunnat gå. Speciell för att det jag gjorde istället var att vandra tre kilometer till närmaste mataffär och handla för veckan. Orkar man det orkar man skola.
I och för sig hade jag ingen mat alls hemma så det var ganska nödvändigt att handla, men det hade jag kunnat göra efteråt. Pojkvännen erbjöd sig att följa med och det är ju därför, inte för sjukdom och inte för leda över skolan som jag gick nu, när jag vet att han inte kunde följa med.
Orkar inte ha åskådare till mina noggranna granskningar av kaloritabeller och tvekande i oändlighet över vad jag får köpa.
Hellre går jag ensam och gör honom ledsen.
Varit sjuk och inte hungrig alls så jag har nästan alla av mina dagliga 1200 kcal kvar vilket ledde till att jag köpte viktväktar dessert och det är den jag äter nu och det är därför dörren är låst.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
