Det kallas kärlek

När jag var 18 år och okysst tänkte jag att det nog inte skulle vara så hemskt att bli våldtagen, för då visste jag ju i alla fall att någon ville ha mig.

Aldrig att jag skulle erkänna för någon, jag ljög om att ha haft sex så självklart också om att kyssas. Hade en extremt invecklad historia om någon skulle fråga. Ingen ingen visste även om mina närmaste vänner kanske anade. Att vara arton år och inte ha kysst någon är nåt som händer feta fula nördar i amerikanska komedier, inte mig. Nu kan jag se hur det var helt möjligt, till och med troligt. Jag hatade högstadiet, hade vänner men inte många och föredrog att gömma mig framför att misslyckas. På gymnasiet hade jag många vänner både i och utanför skolan men jag gick inte ut så mycket och så fort någon visade intresse för mig fick jag panik och sprang iväg.

Min oskuld förlorade jag i panik och fylla på Hultsfred och det var skit men det var i alla fall över. Min första kyss hände ett halvår tidigare och jag var full då med. Sakerna andra pratar om som en värdefull gåva att ge till den rätte var för mig kladdiga etiketter som måste bort bort bort. Efter det gick saker mycket bättre, antagligen för att mitt självförtroende steg.

Jag ångrar det inte alls, idag är jag tjugo och inne på mitt andra förhållande - vi firar fem månader i morgon. Han är aussie och följer förhoppningsvis med mig till sverige i vår. Någon älskar mig tillräckligt mycket för att flytta till andra sidan jorden för mig. Han gör allting rätt, det blir nästan löjligt ibland och jag kan fortfarande inte ta in att jag har någon så jävla underbar. Idag kan jag tänka att såklart folk vill ha mig, såklart jag kan hitta folk att strula med om jag vill det. Jag blir inte längre förvånad när killar raggar på mig både ute på klubbar och på andra ställen. Jag skäms inte längre för att jag var okysst så länge, jag vet att det inte var för att jag var äcklig. Och ju öppnare jag är med det desto fler andra erkänner att de också var ganska sena. En av mina bästa vänner här är 18 och okysst och ingen skulle tro det om de såg henne.
Det är nästan lustigt att se tillbaka på ett av de största ångestsakerna i mitt liv och nu bara kunna rycka på axlarna åt det. En dag önskar jag att jag kan göra detsamma med mat och kroppsångesten.