Alla säger det så ofta så ofta men det tål att sägas igen: det finns lika många skäl till att folk får ätstörningar som det finns drabbade.

Jag läser varenda biografi om ätstörningar jag kan komma över av något morbit skäl och nästan alla säger att det är för att de vill förtrycka puberteten och dylikt. Fine fine, men så var det inte för mig. Kan väl lika gärna dra hela historien.

Var alltid lite rund som liten, inte överviktigt men ni vet hur små barn antingen är sjukt smala eller lite rundare? Jag var en av de rundare. Jag var alltid i botten när vi gjorde pyramider på skolgården. Har ingen aning om jag påverkades av det eller tänkte på det, nu minns jag som att jag gjorde det men vem vet om det är efterkonstruktioner eller inte. Mamma har alltid kämpat med sin vikt så en del har jag väl ärvt det.

Min pappa dog när jag var elva. Mamma gick in i en ganska så förståelig depression efter det och när hon vaknade upp ett år senare blev ett av tillfrisknings-stegen att gå ner i vikt. Hey säkert bra för henne och så men jag kan fortfarande inte förlåta att hon lät sin 12åriga dotter följa med. Hon sa att jag borde gå ner i vikt, hon föreslog fruktbantning och att jag skulle äta pulverdieter med henne.
Jag var tolv år gammal och inte tjock. Och det spelar ingen roll om jag varit tjock för så gör man inte, man ändrar i tysthet på recepten och slutar köpa hem godis. Man låter inte sin dotter äta bara frukt i två veckor. Redan där kan jag se att jag och mat inte hade världens bästa förhållande, jag blev stressad och ville gå ner mer och mer och åt bara melon och äpple efter ett tag.

Jag åt normalt i flera år efter det men jag var extremt självmedveten och hatade hur jag såg ut. Som femtonåring var jag ett klassiskt fall av tonårsdepression och hade knappt några vänner i min klass. Ett sätt att hantera detta blev att sluta äta lunch och frukost. Det låter väl ytligt och hemskt men det var för att folk skulle reagera, för att mina kompisar skulle se mig. Tycker ni att det är ytligt och löjligt? Well det var inte lätt och jag var hungrig som fan, så tror ni att jag hade gjort det om jag inte var desperat?

Hur som fick jag fantastisk hjälp av vänner och saker blev bättre även om jag fortfarande hatade hur jag såg ut. Sen i tvåan på gymnasiet gick saker åt helvete. Jag vet inte varför för allt var på ytan fantastiskt, jag hade massor av vänner, skolan gick bra etc. Men jag slutade äta, överlevde på cola light och knäckebröd i dagar och bröt det me extrem hetsätning som jag spydde upp om jag kunde. Rasade i vikt och fick kommentarer. Jag skulle inte kalla mig anorektisk eller bulimisk för så allvarligt blev det aldrig. Jag hade en del att ta av och min vikt gick aldrig under BMI på 20. Men saker är inte bara siffror, jag var sjuk.
tack vare väldigt myckey hjälp ifrån folk insåg jag hur sorgligt mitt liv var. Jag orkade inte med skolan eller vänner, allt jag såg var kaloritabeller. Så jag slutade och det var så jävla svårt men jag slutade. Och föll igen och slutade och föll igen och slutade och så vidare och vidare.

Så kom jag hit. Till Australien. Det skulle bli ett steg bort från allt vad matångest heter. Jag tror inte det lyckades. Jag väger mindre nu än jag någonsin gjorde förut. Inte underviktig alls och jag tror att jag kan stoppa vid min målvikt. Jag hoppas vid gud att jag kan det, även om jag märkt att jag börjat skjuta lite på den nu när jag närmar mig. Fem kilo kvar.